Så det kan gå...

Livet som ex-pat är väldigt mycket både och. När man bor långt hemifrån övriga familjen och inte känner så många är vännerna man får här verkligen A och O! Tillvaron blir väldigt fattig om man inte har några fler att dela den med... Alla jag känner är väldigt öppna här, intresserade på riktigt att vilja lära känna. Trodde titlar o arbete skulle vara viktigare än vad det faktiskt är. Vill man ha ett umgänge är det väldigt mycket upp till en själv, det finns dock många i samma sits. Man blir liksom hänvisade till varandra att dela glädje o sorg med. Det som blir lite konstigt här är ju de där goda vännerna flyttar. De flesta stannar 2-3 år och sen är det dags för ett nytt uppdrag i hemlandet eller någon annanstans. Nu var det dags för min vän M att flytta till tillbaka till Götlaborg. Gick ner till poolen där hon, maken J slappade lite sina sista timmar i Indien, planet skulle ju gå sent på natten. Sitter o pratar då dottern W kommer gåendes med en blodig haka. Hon hade slagit i den i poolkanten (tjejen bröt stortån för 3 veckor sedan så bad är ju en bra aktivitet...) "Oj då" säger J som tar med henne till toan för lite rengöring. Efter någon minut  "M - kom hit!!!" Ropar J skräckslaget med en ljusgrön W på armen. Hon hade svimmat... Ringde efter en svenska här Palm Meadows som är sjuksköterska. Hon kom med sin besökare ambulanssköterskan (alltså vilken tur man kan ha!!!) o en hög med olika plåster o förband. Lite rengöring, tejpande (eller strippande som det tydligen heter på fackspråk...) dividerade om det behövdes sys eller inte så rekommenderade iaf ett besök på RxDx, sjukhuset i närheten... J skulle ju lämna över husnycklar så vi bestämde där och då att jag skulle åka med till sjukhuset. Den mycket förutseende och rutinerade M hade ju förståss behållit journalen för W till sjukhuset (behöver jag säga här att M har fungerat som mentor för mig? hon har tagit mig med på mycket bra restauranger, fik, shoppingställen, massage... förklarat hur man gör eget smör, hur man gör för att få livet att bli riktigt trevlig här liksom. Allt detta med en stor portion humor och ett ständigt leende på läpparna!). Sagt och gjort, in i bilen, in på sjukan och en sköterska kollade på såret. "vad är det där för tejp???" hon tittar på den som det är något som NASA tagit fram för sitt senaste rymdprogram. "well... tape" säger M o jag i mun på varandra. "special tape... From Sweden.". Hon tittade med mycket stora ögon och hämtade doktorn. W satt hur cool som helst på britsen och dinglade med benen. Hon hade ju varit där bara några dagar tidigare med sin brutna stortå. Doktorn kommer in, tittar snabbt på W:s haka. "Who has done this?" "Well, an ambulance nurse from Sweden, and this is Swedish tape" säger M. "Ok" säger doktorn, sätt på ett plåster och ge henne ipren. "No stitches" säger M med tornartshöjningmed, lite förvånat blandat med en stor lättnad. "No need" säger doktorn. M som inte är helt bekväm med sprutor, nålar och sjukhus såg ut som att hon skulle göra en segerdans som hade gjort Zlatan avundsjuk. Men det gjorde hon inte. Hon bara såg väldigt nöjd och lättad ut. Det gjorde jag med. "Blir det inga stygn?" undrar W. Hon verkade inte speciellt besvärad hon heller och man kunde i detta läget förledas att tro för en kort sekund en liten besvikelse. Lite småprat, lite plåster, lite medicininköp för 79 rupier (dela det med 9 så blir det kronor) och en liten godis (de stoppar alltid ner en liten godis i medicinpåsen här tydligen) så kunde vi mycket uppspelta och glada åka hem igen och känslan av att det är fredag infann sig! Ett kort farväl i bilen. Varken M:s eller min paradgren. Löfte om att ses i Sverige gjorde det lite lättare.

"Nu kommer jag iallafall aldrig glömma Indien" sa W o pillade lite på sitt plåster. Nä, å inte hennes föräldrar heller med en sådan final. Jag lovar!!!

Här är vi. Coola W med bruten stortå o tejpad haka och super-mamma M. I allt ståhej hade vi rätt kul ändå. :-)